Bryggarbloggen - Gamla Enskede Bryggeri

Ja då var körsbären på plats! Jag använde 300 g bär till ca 3 liter öl. Ölet i fråga är den gamla surmulen som har hängt med ett tag nu. När jag tillsatte klrsbären hade den SG 1012 och smakade inte allt för gott...men lambic smakar inte alltid gott. Ölet påminnde väldigt mycket om ett öl jag fick i mig från Cantilon-kranen på Akkurat. Vad det hette kom jag inte ihåg, men jag kom ihåg hur risig jag blev dagen efter. Inte de bästa förutsättningarna kanske? Man får hoppas att bären gör sitt där till. För att spexa till det lite ytterligare tillsatte jag lite av bottensatsen från saisonen, innehållandes både champanje- och belgisk jäst. Fråga inte varför, men jag tyckte att det verkade som en bra idé för att kicka igång jäsningen igen.

Saisonen har äntligen hamnat på flaska efter en månads sekundärjäsning. Dessvärre är det nog för mycket socker kontra malt i ölet. Nog för att kroppen ska vara lätt, men det blev lite väl tunnt och karaktärslöst. Utjäsningen har däremot gått väldigt bra, det slutade på 1006, vilket är lägre än jag räknat med. En viss syra hade dock smugit sig ner i brygden, detta hade jag inte räknat med. Ett par veckor på flaska kankse gör underverk, vem vet?

Nä så blev det inte!
Jag var tvungen att åka i från landet innan körsbären var mogna. Sånt är livet i bland, man kan inte odla och göra allt själv. Jag hade nästan gett upp hoppet på min Kriek och funderade vilka grannar med körsbärsträd som var bortresta, så att jag skulle kunna smyga in som en tjuv på natten och plocka ett par hekto.
Just som jag satt i baksätet och filosoferade om detta passerade vi ett gigantiskt körsbärsträd fullt med klarröda bär. Eftersom detta låg vid en lågt trfikerad landsväg var det bara att slänga sig ut och plocka. Vilka körsbär! Små och ganksa söta, med en mycket god smak. Dessa kommer bli perfekta i min Kriek. På onsdag är jag tillbaka till bryggeriet och då är det dags att tappa upp den gamla "Surmulen" och tillsätta de röda bären. Tills dess ligger bären i frysen för att skalen ska spricka och eventuella objudna g(j)äster ska försvinna.

Igår kväll plockade vi årets första gula kantareller. För att fira detta plockade jag fram en flaska utav ett av mina gamla flaggskepp "Stout Vader", för att dricka under tiden vi rensade svampen. Stout Vader är en imperial stout som jag bryggde förra våren och sedan lagrat i 2 månader med ekspån och över ett år på flaska. Stouten är svart, näst intill trögflytanden och riktigt fyllig, med en tydlig ekkaraktär och en påtaglig alkoholvärme. Det vi upptäckte igår var att denna dryck passar förträffligt ihop med en stång "Häxvrål". Lakritsen och stouten komlpeterade varandra fint, till slut visste man inte var ölet slutade och godiset tog vid och vice versa.

Iperial Stout + Häxvrål = Sant!

Enligt de gamla sederna och traditionerna brygger man inte på sommaren. Punktum. Det är kankse lika bra att följa de gamlas råd. Just nu finns inte möjligheten till detta, därför får jag koncentrera mig på att smaka olika öl och låta mig inspireras för vad som komma skall.

Kvällens smakprov bestod av två riktiga monster, först Biere Nouvelle från Braserie St Sylvestre och sedan Thre Reverend från Avery. Två starka rackare med abv 10 % och med en flaskstorlek på tok för stor för att man skulle kunna tala sammanhängande efter att ha tömt den själv (som tur hade jag sällskap). Men där slutar likheterna.

Biere Nouvelle var väldigt intressant eftersom det var första gången jag provade en frans Biere Du Garde. Jag är måte säga att det var över förväntan. Till en början tyckte jag att det smakade som en "vanlig belgisk blone ale", men det ändrade sig. Kroppen var förvånadsvärt lätt och den höga alkoholstyrkan var inte så på trängande som den skulle kunna vara. Ölet var mycket "sommrigt", en i sällskapet tyckte till och med att det smakade hallon(!?!?) Vi drack ölet till en grillmiddag och det passade utmärkt till detta.

Sedan var det Avorys tur och visa vad deras monster quadrupel hade att bjuda på. Här bjöds det på en mycket komplex doft, söt maltig och rostad. Kroppen var betydligt störren än hos den franska vännen. Till en början kändes även detta öl rellativt lättdrucket, men efter ett glas var man ganska mätt på denna smakbomb. Ett komplext sippar öl som passar bättre framför brasan än på stranden.

Hur som var det två riktigt goda och välgjorda öl som bjöd på både överraskningar och uppfyllda förväntningar. Men jag förstår inte varför de envisas med agg sälja dessa starka goda öl på stora flaskor. Dels blir de fruktansvärt dyra och sen är det inget man öppnar för sig själv eller delar med en vän. De kraftiga smakerna gör att (i alla fall jag) man tröttanr på ölet innan det tar slut och det känns som slöseri att balja i sig 75 cl monsterbrygd när man egentligen är nöjd efter 15 cl. En 33a hade varit lagom att dela på, eller till och med peta i sig själv om man är på det humöret.

För nästan ett år sedan bryggde jag ett barley wine på landet. Det blev en riktig rock n roll bryggning eftersom koket inte rummlade som det skulle och det strulade lite som vanligt. Nu har drycken lagrats ett bra tag och till kvällens ostbricka var det dags att prova och se vad det gick för. Självklart är cirklen sluten och jag är tillbaka där allting började för "Faster Tildas Barley Wine".

Väntan har varit värd mödan! Allt som jag förväntade mig fanns i flaskan, alkoholvärme, läkerol, rostning och sötma, allt väl inlindat i bomull. Ingen jästsmak eller andra tråkiga felsmaker.

Länge leve rock n rollen!