Utvärdering av bryggåret
För ett år sen låg jag på stranden och läste "How to brew" och fantiserade om hur jag skulle brygga öl. Nu har det gått ett år och jag har gjort ca 25 brygder under den tiden. De flesta har varit drick bara och några har varit riktigt goda, näst intill fantastiska. Visst tar det sin tid med det är det värt om man får fram något som är utöver det vanliga. Vitsen med hembryggning är ju att man kan brygga de öl som man inte kan köpa. Och det är väl på det spåret bryggplanerna går nu. Det är dags att stänga bryggeriet och lämna plats för sommaren. Det finns dock kvar osmakade drycker i källaren: Gårdsjö ESB, Stout Vader, Skymningsporter och Bröllopsölet. Jag väntar med spänning på dessa två. Under sommaren ska jag i stället koncentrera mig på att få inspiration till nya brygder och njuta av både goda köpes- och hembryggda drycker. När bryggeriet öppnar igen har jag inte bestämt, det är bröllop, nytt jobb och flytt som bestämmer när detta blir.
De öl som jag just nu funderar över till hösten är Barley Wine och ljungöl, sen är jag sugen på att experimentera med belgisk jäst och deras metoder för ölframställning. Till hösten och vintern är man sugen på mörka mustiga drycker så det blir till att bunkra upp med rostat korn, choklad- och svartmalt. Det ska även bli spännande och se vad som händer med den egna humleodlingen. Kommer det att bli någon Fuggel och Target i de kommande ölen?
Vad har jag då lärt mig under det gånga året? Först och främst, det blir inte billigare att brygga eget öl, i alla fall inte initialt. För varje sats kommer man på förändringar i tekniker, utrustning och råvaror. Bara att prova sig i genom olika humle kostar sin slant, samt alla de olika lak- och mäskkärl jag byggt. Det tar sin tid och det har sina utlägg. Men tillslut ska jag nog få ett väl fungerande bryggeri för små satser. Utöver detta har jag insett hur många olika sorters humle det finns och att alla är inte goda eller passar att kombinera med varandra. Men Challanger och East Kent Golding är en given kombo som alltid går hem. Favoriter kommer och går, tyckte att Amarillo var helt fantastisk när jag upptäckte den, men nu tycker jag att den mest smakar växtsaft och gräsmatta om den får dominera. Nelson Sauvin med sin härliga syrliga doft har en förmåga att göra ölet lite väl syrligt och tar lätt överhanden. Brew Dog lyckas tämja denna best bra i Punk IPAn men jag tycker inte att jag har lyckats med det än. Bramling Cross är fortfarande ett mysterium, den ska ha svartvinbärstoner i smaken står det, men jag har inte lyckats få fram dem än. Det finns mycket kvar att upptäcka och experimentera med. Det kommer bli ett spännande bryggår. Men nu är det dags att förkovra sig i lite ny litteratur i ämnet.
Cheers and Beers
